Header

Min vardag

Först vill jag börja med att tacka alla ni underbara läsare som hört av sig till mig på olika sätt efter mitt inlägg här igårkväll om Michelle.
Tyvärr har jag inte hunnit svara er alla personligen än men det kommer under em/kvällen. Tyvärr är det även något vajsing med kommentarerna här på bloggen vilket gör att det är totalt omöjligt för mig att svara er.
Otroligt irriterande då jag har några stycken som nästan alltid lämnar fina kommentarer och er vill jag givetvis uppmuntra och svara.
Era kommentarer värmer något otroligt ska ni veta!
❤️
Idag verkar vintern ha kommit hit på allvar. Plötsligt snöar det ute och genast ökar både mysfaktorn och lusten att julpyssla.
Ikväll får det nog bli lite kvalitetstid och ”själavård” framför öppna spisen i myskläder och en filt efter en skön dusch.
Längtar redan!
Det är tur jag hunnit glömma hur mycket man måste tjata och ligga på när blöjan ska läggas på hyllan för gott...
Jag gör inget annat än frågar Michelle om hon måste kissa och om hon vill gå på toaletten.
Ganska uttjatat efter 1,5 dygn men sen vet jag oxå att detta bara pågår en kort period och för varje dag går det allt bättre.
Igår hade vi 4 olyckor på hela dagen och inatt blev det 2.
Idag har vi hittills bara haft en kissolycka så visst går det snabbt framåt!
Michelle är jätteduktig och det märks att hon försöker känna efter och börjar nog sakteliga lära sig känna igen känslan som uppstår innan hon kissar för idag har hon själv bett om att gå på toaletten flera ggr.
Ibland kommer ingenting men oftast har hon rätt och det är ju definitivt stora framsteg!
Vi väljer att hålla oss hemma nu i några dagar tills hon känns mer säker på sina signaler, sen ska vi börja öva på att gå ut lite oxå.
Ett steg i taget och försöka följa Michelles egen utveckling i detta är A och O trots att frustrationen river inom en när tvättmaskinen går nonstop...
Vi kämpar på och kommer inte backa en sekund!
Michelles blöja är avtagen och vi kämpar på tills hon är helt torr.
Mammas duktiga tjej!
❤️❤️❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tankar & känslor

Okej, som jag skrev om för ett tag sen så var vi ju hos Ögonspecialisten med Michelle och vi skulle få en kallelse till MR.
Anledningen till det är att Michelles skelning
inte beror på det ytterst lilla synfel hon har, -vilket hade varit betydligt bättre utgångsläge...
Nu måste vi hitta orsaken till att vår lilla tjej skelar och varför det kom så plötsligt.
MR kommer gå igenom Michelles hjärna för att utesluta spontana blödningar eller, Gud förbjude, några tumörer.
Hela mitt inre fryser till is bara jag tänker på vad läkarna faktiskt letar efter, trots att vi fått information om att ingenting tyder på varken blödningar eller tumörer.
Tack och lov!!
Men oron, ovetskapen och tanken på att OM dom iaf hittar något sådant på min lilla, lilla flicka så kommer världen rasa under mina fötter.
Jag har nog ärligt talat aldrig varit så här rädd i hela mitt liv, om vi bortser från stunden då jag som tonåring insåg att min mamma faktiskt aldrig skulle bli frisk och komma hem igen...

Idag kom kallelsen. Eller egentligen igår men då glömde vi hämta posten, så idag öppnade vi brevet.
Om 1,5 vecka har vi tid då vi ska vara inne på US i Linköping och Michelle ska vara på fastande mage. Hon får inte äta efter 02:00 på natten och inte dricka efter kl. 06:00.
En liten tub med bedövningssalva och två stora Emla-plåster låg i kuvertet och ett långt frågeformulär ang Michelles hälsa.
Jag läste högt för Ralph och jag såg suddigare och suddigare ju längre i brevet jag kom.
Min lilla flicka ska sövas.
Jag kommer ha noll kontroll och visst, det är ”bara” en röntgen men i min hjärna är det så mycket mer än ”bara” det...
Jag dras automatiskt tillbaka till när min mamma sövdes ner när hon låg riktigt sjuk nere i Lund och det skulle sen visa sig vara för gott mer eller mindre.
Jag har tack och lov aldrig behövt söva något av mina barn tidigare vilket oxå skrämmer mig, -ni vet bristen på kontroll och med mammas öde i tankarna.
Det blir ingen bra kombination även om jag gör allt som står i min makt för att upprätthålla balansen mellan förnuft och känsla.
Det är förbannat svårt kan jag lova!
Fan. Min lilla Michelle.
Och som jag skrev, -det man faktiskt letar efter är ju bortom allt man ens kan föreställa sig!
TÄNK OM!!
Nä, här någonstans stänger jag av, jag klarar helt enkelt inte av att ens föreställa mig vad som händer OM läkarna berättar att det visat sig att min älskade, envisa, helt fantastiska lilla dotter har en tumör i hjärna!
Hur ända in i helvete klarar man ett sånt besked?!
Nej. Här stänger jag av.
Självbevarelsedriften kickar in och drar i handbromsen.
Nu väntar 1,5 veckas ”gråzon” innan vi väl tagit oss förbi själva undersökningen och framför allt sövningen av Michelle.
Därefter tar vi nya djupa andetag och försöker tänka positivt inför de svar vi väntar.
Oavsett vad det innebär.
Ikväll tillåter jag mig att bryta ihop.
Imorgon är jag stark igen, stark för mina barn och stark för vår familj och som alltid:
-Vi fixar det här TILLSAMMANS Ralph.
Eller hur?
❤️❤️❤️

❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag

God morgon på er!
Lördag och helgen är i full gång, såå skönt att ha alla i familjen hemma och samlade.
Jag vet helt ärligt inte riktigt när min gårdag slutade och den här dagen började, det är lite oklart kan man säga...
Stephanie och Michelle fick för sig att sova var ju ganska onödigt så vi somnade som först, alla tre när klockan var 06:30 och morgonen kickade igång vid 08:15 igen så ja...
Jag tänker att nu kan det ju bara bli bättre!
Vi håller oss till planerna och det vi lagt lite förarbete på, -imorse tog vi av Michelle sin blöja för absolut sista gången.
Nu räcker det!
Vi har gjort två halvhjärtade försök tidigare som resulterat i att blöjan åkt på igen men nu
ska den bort en gång för alla.
Tredje ggn gillt kan man ju oxå tänka och det brukar ju va ett vinnande koncept så nu går vi all in!
Michelle är helt med på noterna och jublar över sina nya trosor och började morgonen med att faktiskt kissa på toaletten så jag håller tummarna för att detta sätter nivån för resten av den här dagen.
Hoppas kan jag ju iaf få göra...
Nu inser jag oxå att 50% av jobbet med blöjstopp och nappar snart är avklarat och det kliar rätt bra i fingrarna för att plocka bort småtjejernas nappar helt oxå om ett par veckor när Michelle är mer trygg i att vara blöjfri och förhoppningsvis fått lite koll på den biten.
Det vore så skönt att bli av med dom här bitarna som man på nåt sätt vet att man kommer behöva ta tag i förr eller senare.
I början av sommaren är det tänkt att småtjejerna ska börja pottränas och dom tror jag kommer gå jättesmidigt då dom redan nu sen länge talar om när dom både kissar och bajsar i blöjan.
En god bit på väg iaf, -ett bra utgångsläge och hur skönt vore det inte att slippa blöjorna helt?
Underbart ju!
Dyrt är det dessutom oxå så dom pengarna kan vi ju liks gärna hitta på nåt roligare för sen.

Hur mår ni? Har er Lördag börjat bra?
❤️❤️❤️

Vår stora, fina tjej, -nu kör vi!
Du fixar det här!
Jag lovar dig mitt hjärta!
❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag

Det är en fråga som ofta dyker upp både av personer i min omgivning, på mail, bloggen och på Facebook och det är:

-”
Hur är det egentligen att ha fyra pass små barn samtidigt? Jag tycker att det kan va jättetufft med EN ibland!

Det är såklart en jättesvår fråga att ge ett kort och helt ärligt svar på men jag tänkte försöka här och se om jag lyckas.
Som bekant är ju allting relativt och så även detta. När vi bara hade Kewin så tittade jag alltid med beundransvärda ögon på min vän Lenita som hade tre små i samma ålder som Kewin.
Storasyster Linnea som idag är 12 år och så tvillingarna Emmy & Elias som är 10 år.
Jag var så vansinnigt imponerad över Lenitas ork och att hon roddade dessa tre barn som om hon aldrig gjort annat.
Det var lite som en skräckblandad förtjusning från min sida och trots att jag själv alltid haft en önskan om just tvillingar så kändes det ändå så mycket med två på en gång och då dessutom med äldre syskon.
Min dröm har alltid varit att ha två barn men absolut max tre! 2,5 skulle va lagom haha!
Sen i flera år började jag tro att det kanske bara skulle bli Kewin och att han skulle bli ensambarn.
Saker och ting förändras och resan från då fram till nu känns milslång minst sagt!
Det känns som det har hänt så mycket på så extremt kort tid och grejen är ju den att man snabbt växer in i sina nya roller här i livet och det är nog det som gjort att vår vardag funkar trots att det kom så många barn på en och samma gång i stort sett.
Stephanie var så vansinnigt efterlängtad efter två års försök, Pergotime och köplats till ivf och trots att vi ”höll dörren öppen” efter henne så hade vi aldrig kunnat tro att Michelle skulle bli till så extremt fort!
Lite tagna på sängen men ändå glada över att vi uppenbarligen kunde bli gravida spontant.
När Michelle föddes dök jag med huvudet rätt in i en förlossningsdepression men ”duktig” (läs dum!) som jag var så kopplade jag på leendet och körde på.
Jag mådde betydligt bättre både efter Stephanies förlossning och tvillingarnas så tack och lov har jag sluppit känna dom tunga känslorna fler gånger.
När småtjejerna föddes var dom så små, så små så dom sov dygnet runt i flera månader. Dom vaknade för mat och blöjbyte men somnade sen om igen tätt bredvid varann.
Så övergången mellan att ha två små barn till fyra gick väldigt bra och vi hade god tid att vänja oss vid omställningen trots att det redan efter tvillingarnas förlossning kändes som en självklarhet att ha fyra små tjejer.
I takt med att Caitlyn & Melanie har vuxit till sig så har vi helt enkelt bara slussat in dom i samma rutiner som dom stora tjejerna redan hade och samma rutiner hålls fortfarande.
Egentligen är det väl nu det är som ”jobbigast” när både Stephanie och Michelle är i den berömda 3-årsfasen, -Michelle i början av den och Stephanie nånstans i slutet
hoppas jag!
Mycket diskussioner, protester, egna viljor, ”kan själv” och syskonbråk som avlöser varann.
Och tvillingtjejerna är ju snart 2 år och det är oxå en ganska ”spännande” ålder när den egna viljan börjar visa sig och dom upptäcker att dom faktiskt
kan säga nej. Dom testar lite gränser och man märker att även dom börjar bli ”stora” och inte bara gör som man säger eller stannar där man sätter dom.
Fyra små viljor som sällan vill samma sak helt enkelt.
Caitlyn och Melanie har sen en tid tillbaka upptäckt lyckan i att klättra på allt som går att klättra på (evigt tjatande och jagande!).
Melanie är liten, blyg och busig och är nog mest lik storasyster Stephanie i sitt lugna sätt. Caitlyn är vår lilla stridsmaskin, -hon bara dundrar fram och tar den plats hon tycker hon förtjänar och är nog inte så lik någon av sina systrar mer än att hon har Michelles korta stubin. Caitlyn är oxå den mest fysiska av våra tjejer, hon älskar att sitta i knät och bara mysa, -tanka lite kärlek och mamma-närhet innan hon kan leka vidare.
Michelle är vår lilla Lotta på Bråkmakargatan som
alltid vill ha saker och ting på sitt sätt och när hon vill, hon kompromissar inte en sekund och är totalt omutbar, -den tjejen har ett psyke av stål och ett totalt obefintligt tålamod. Stephanie är ju familjens lilla mini-mamma som gärna rättar sina systrar och har tagit på sig rollen som just storasyster. Hon har nog ärvt mitt långa tålamod men när bägaren runnit över visar sig Medelhavsgenerna och taket kan lyfta. Stephanie är nog lite mer som Madicken för att fortsätta liknelserna med Astrid Lindgren karaktärerna.

Klättra var det ja... 😅🙈

Likes

Comments

Min vardag

God morgon på er fina!
Idag fick vi för ovanlighetens skull ställa klockorna och gå upp riktigt tidigt.
Caitlyn & Melanie ska till tandläkaren nu vid 10. Det kan nog bli lite av ett äventyr med dessa två små trollungar som i skrivande stund är mer högt än lågt!
Morgonhumöret är det inget fel på alls tack & lov.
Kaffet gör sin verkan medan jag andas ut i soffan efter alla morgonbestyr, -jag får lite lätt hjärtinfarkt när jag tänker på hur morgnarna kommer se ut sen när jag börjar jobba igen, när man ska få iväg alla fyra till förskolan och hinna allt morgonfix innan.
Gud...
Den dagen den sorgen!

Dagen till ära blir småtjejerna ju faktiskt tjugo månader och det innebär att det bara är fyra, ynka månader kvar innan våra små bebisar plötsligt
fyller 2 år!!
Hur galet är inte det? Dom föddes ju precis alldeles nyss ju? Eller?
Det har varit tjugo lärorika månader vill jag lova och mest har jag nog lärt mig om mig själv tror jag. Mitt tålamod som alltid varit långt har blivit ännu lite längre när det gäller barnen och den som frågar mig om jag är stresstålig kan jag svara med att jag utvecklat en stresstolerans som kan liknas vid en superhjältes magiska krafter.
Ibland blir jag förvånad över mig själv faktiskt men sen har vi stunder som istället gör mig helt utom mig av stress istället men det har oftast inte med barnen att göra utan känslan av att
tiden inte finns riktigt till det jag vill göra, som typ storstäda huset delux under 4-5 timmar så det blir skinande rent från golv till tak, från vägg till vägg. Istället blir det att vi hela tiden under håller det men jag vill storstäda!
Sen den lilla detaljen att vi gick från 3 barn till 5 som genom ett trollslag varav 4 är småbarn istället för 2 har givetvis ställt och ställer än i många år, extremt stora krav på både mig och Ralph.
Vi brukar skoja och säga att fixar vi dessa småbarnsår utan att gå isär så finns det nog inte ett dugg som någonsin kommer kunna dela på oss och det ligger väldigt mycket i det. Gudarna ska veta vilka prövningar vi ställs inför emellan varven men av nån outgrundlig anledning så fixar vi det alltid.
Tillsammans!
Betydelsefulla människor har både kommit och gått i vårat liv dom senaste två åren och svek har utdelats åt alla möjliga håll.
Barnvakt och möjlighet till avlastning är näst intill helt obefintligt och jag & Ralph överlever på kvällarna när barnen sover då vi får vår kvalitetstid.
Jag vet att vi båda skulle behöva en kväll ensamma helt utan barn men varken jag eller Ralph prioriterar det just nu trots att det nog är ganska viktigt egentligen.
Vi resonerar som så att vi tar bäst hand om våra barn själva och vi har inte skaffat dom för att ha barnvakt till dom i tid och otid. Då skulle vi inte skaffat barn.
Alla resonerar givetvis olika på den punkten och det har jag full respekt för och jag själv är nog ganska dubbel i frågan.
Vi skulle givetvis behöva lite avlastning
ibland som sagt men då möjligheten inte finns så får man ändra tankesättet lite och i mitt fall ser jag det lite som en utmaning.
Småbarnsåren är så få och barnen är små under så otroligt kort tid så jag försöker verkligen ta vara på den.
❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag, Utflykter

God kväll på er i stugorna!
Hoppas ni mår bra?
Själv känns det som jag nätt och jämt tinat upp efter ett par timmar ute i lekparken tillsammans med min fina vän Lenita och hennes lilla tjejtrio.
Själv fick jag nästan semester kan man säga, Ralph tog småtjejerna och hade lite kvalitetstid med dom medan jag och stora tjejerna fick roa oss på eget håll.

-Vilken
lyx att bara rodda TVÅ småttingar!!

Min grundtanke med hela utegrejen idag var ju att mer eller mindre köra slut på tjejernas energi så dom skulle vara så fruktansvärt trötta vid läggningen så dom inte skulle orka tjafsa om dom saknade napparna...
Frågan är ju hur det gick..?
Jag kan ärligt säga att jag blir nästan lite sur på mig själv för att jag inte tagit tag i detta tidigare, för vid läggningen kom EN enda fråga om deras nappar.
Jag svarade genom att påminna dom om att vi ju skickat dom till Bamsebarnen och det räckte.
Stephanie var helt oberörd och köpte hela grejen och Michelle tjatade inte om sin napp men hon hade lite svårt att komma till ro vilket hon inte brukar ha annars.
På 20 min sov dom båda två och det måste jag säga känns bättre än en guldmedalj!
Jag är såå stolt över mina tjejer som verkligen blev
ännu större nu.
Jag hoppas att natten får fortskrida i lugn och ro och att tjejerna får sova utan att vakna upp och sakna sina små älsklingar.

För att återgå till vår playdate ute idag så kan jag återigen konstatera att jag är ingen vintermänniska! Jag fryser ju ihjäl totalt!
Knepet kanske är att ta med sig alla fyra tjejerna så jag får springa & jaga lite haha för då lovar jag att svetten pärlar sig i pannan efter ett tag!
Jag skulle helt ärligt behöva en overall med inbyggda värmeslingor i över hela kroppen
och med vantar inbyggda likt på en bebisoverall för att inte frysa ihjäl och idag var det inte ens minusgrader...
Ja, jag tänker att jag kanske väljer mig, jag får väl se till att börja odla lite vinterpäls så kanske jag överlever haha!

Här kommer lite coola (haha!) bilder från dagens äventyr och samtidigt passar jag på att önska er alla en supermysig kväll!
Själv bakar jag bröd för fullt, -GOTT!
❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag

Igår hade jag ett väldigt viktigt och stort samtal med mina två äldsta döttrar.
Det gällde deras älskade nappar...
Jag frågade tjejerna om dom skulle vilja skicka sina nappar till dom små tomtenissebebisarna som faktiskt inte har några nappar?
Båda flickorna såg ledsna ut och inte alls så taggade som jag hade hoppats på...
Efter en stund säger Stephanie att hon vill skicka sina nappar till Bamsebarnen istället och lillasyster hakade tack & lov på den idéen.
Så efter nästan ett dygns mental förberedelse så var det nyss dags och vi parkerade oss vid köksbordet med inslagningspapper & tape.
Tjejerna fick givetvis själva välja vilket inslagningspapper dom ville ha till sina paket.
Jag gick upp och hämtade deras nappar från deras sängar och vi började inslagningen under glada miner och prat om hur glada dom små Bamsebarnen kommer bli nu när dom får tjejernas nappar!

När paketen var väl inslagna och klara så tog vi på oss skorna och gick ut till brevlådan för att posta dom.
Jag är såå glad över tjejernas engagemang och positiva inställning även om jag är mycket väl inställd på en läggning och natt full av kaos, gråt och tandagnisslan.
Det känns bättre att förbereda sig på Worst case än att tro att det kommer gå som en dans på rosor.

För att trötta ut dom små liven riktigt ordentligt tänker vi ta en eftermiddag med bästa vännerna i lekparken, -trötta barn är alltid lättare att lägga än pigga så jag försöker ligga steget före även där.
(I em kommer Ralph eller Kewin smita ut o hämta paketen i vår brevlåda och klippa sönder napparna och kasta dom i soptunnan så vi inte kan backa i vårt beslut även om tjejerna är hysteriska kl. 02 inatt. Det kan nog va lätt hänt annars tror jag...)

HEJA TJEJER!! NU KÖR VI!!
❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag

... döljer sig små röda horn!
Melanie är ju familjens minsting både i storlek & ålder (14 min yngre än Caitlyn) och hon är den mest flickiga & dockliknande tjejen av dom alla.
Stora, mörka rådjursögon, långa ögonfransar, petit och ganska blyg.
Men jag lovar er att hon är den busigaste i tjejligan oxå haha!
Hon gör väldigt oskyldiga små bus och när man kommer på henne med ”handen i kakburken” så spärrar hon upp sina stora ögon, gapar förvånat och lägger händerna på kinderna...
-Oj då mamma!
-Ja, ojdå... vad hände nu Melanie?
Hon blinkar frenetiskt med ögonlocken liksom för att flirta och sen ler hon stort, -då är det svårt att hålla sig för skratt och mitt hjärta smälter fullständigt.
Melanie är även en hejare på att sjunga och sjunger både Blinka lilla stjärna, Lilla snigel och Broder Jakob för full hals.
Hon räknar redan till 10 om än fortfarande lite otydligt men hon räknar och hon är faktiskt bara lite drygt 1,5 år. Imponerande tycker jag!
I morse sa hon även:
-Macka till mamma!
Jag blir lika förvånad och stolt varje gång mina barn lär sig något nytt!
Stoltast i världen såklart
😍
Jag tänkte att jag skulle försöka filma Melanie både när hon räknar och sjunger men så fort kameran eller mobilen dyker upp så är det som hon blir generad och kommer av sig.
Gulligast är när Caitlyn och Melanie sjunger duetter ihop, Gud så gulligt!
En dag ska jag lyckas fånga dom så ni får höra.
Här kommer dagens busfrö i egenvald outfit, -lagom lämpligt, det är bara änglavingarna på ryggen som saknas...

Likes

Comments

Min vardag, Tankar & känslor, Högtider

Ja, alltså från att ha hatat allt som har med julen att göra efter att mamma gick bort, till att fullständigt älska den!
Det tog många år och jag tror att det har varit viktigt för mig att det har fått växa fram.
Växa tillbaka men nu inte som barn utan som förälder.
Jag älskar det sagofulla och mysiga med julen, att hela December blir som en enda stor sagovärld och givetvis är detta i första hand för barnen men jag blir lika lyrisk själv!
Det känns viktigt att barnen får fina traditioner med sig från barndomen och att dom kan minnas tillbaka till sin barndoms jular med värme & kärlek precis som jag.
Min mamma var nog lite mer ”cool” i sitt firande än det firandet jag håller på att utveckla men grunden är densamma.
Fredagen före 1:a Advent åker alla adventssaker fram men först på Söndagen tänds dom.
En ganska ”löjlig” princip egentligen men jag tänker att jag gör som mamma och av just den anledningen kommer jag fortsätta göra så.
Sen är jag väldigt snabb med att kasta ut julen direkt efter nyår, oftast redan på Nyårsdagen, -då är jag trött på eländet och vill ha in ljuset & våren istället.
Väntan blir oftast ganska lång men våren känns närmare när julen är bortstädad!

Den 1:a December går själva startskottet och from då går jag all in med julbak, julpyssel, mer pyntning och sen även förberedelser till julmaten.
Det är mycket som ska göras och det tar tid!
Barnen kommer böna och be mig om att få se nåt annat -vad som helst - utom julfilmer strax efter julafton för då är dom såå trötta på det haha! Stackars barn!
Kalle Anka då? Han är HELIG!!
Ingen rör honom! För mig är det ingen jul utan Kalle Ankas jul och även om både min syster, Ralph & Kewin skrattar åt mig och suckar åt min envishet över att sitta bänkad med tjejerna och se samma sak som alla andra år, så har dom ändå förstått poängen.
(Dom vågar nog inte annat haha!)

Nu har jag snöat in på tre grejer som jag bara MÅSTE ha och det är så långt ifrån mig som person egentligen men under julen vill jag ha det har jag insett.
En fin, ”gammal” julkrubba, en stor, vit kyrka i äldre look med ljus i och slutligen, -Polarexpressen som åker under julgranen!
Jag är helt lost i dessa tre saker och jag verkligen villhöver dom omedelbart men lilla tåget känns som något högre prioriterat.
Jag har letat, googlat, sökt och frågat Gud och alla människor och alla ser smått frågande ut när jag tar upp detta.
Konstigt! Jag älskar idéen och jag borde nog egentligen flytta till USA där dom på riktigt går ALL IN med julen men riktigt där är vi inte så jag får nöja mig med att försöka få tag i godbitarna istället.
Jag har hittat ett tåg som skulle kunna funka men det får inte kännas för nytt & plastigt, -jag vill att det ser ”gammalt”, gediget och ”äkta” ut, precis som tåget i filmen Polarexpressen.
Nästa frågetecken är ju det här med mina två färger som jag bara avskyr egentligen...
Rött & lila.
Men tåget SKA ju vara rött och jag kommer ha röda rosetter i vår ”Disney-julgran” och ja, jag är faktiskt även inne på att jaga rätt på julklappspapper i rött & biege.
Nåt har hänt, -vad vet jag inte!


HAR NI SETT ETT LIKNANDE TÅG SOM PÅ BILDEN? SNÄLLA BERÄTTA VAR!
❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min vardag

Caitlyn som vägrade napp när hon var riktigt liten, blev sen den största nappälskaren av alla mina barn.
På Neonatalavdelningen där vi fick ligga när tvillingarna var nyfödda rekommenderar napp till så små bla för att dom ska öva upp orken för att kunna suga ordentligt så vi kämpade rätt länge för att få Caitlyn att ta napp.
Som sagt, vad som hände sen förblir oklart men fram till idag har hon inte kunnat vara utan sin napp ens 10 minuter, -något jag inte heller gillar så imorse tog vi tjuren vid hornen...
När tjejerna vaknade så lämnade vi helt sonika napparna i sängarna, -precis som storasystrarna länge gjort.
Det momentet gick utan minsta protest från Caitlyn - SKÖNT!!
Dagen har lunkat på och när småtjejerna sov middag i sina sängar så låg ju deras nappar där och väntade på dom igen och när dom vaknade lämnades napparna kvar återigen.
Nu har större delen av dagen gått och Caitlyn har inte ens
frågat efter sin napp!
Helt otroligt för tro mig, -det finns inget barn i världen som varit så extremt beroende av sin napp som hon.
Så hädanefter lär ni få se lite ”roligare” bilder på Caitlyn UTAN napp!
Ä N T L I G E N ! !

👋🏼 Hejdå nappen! 👋🏼

Likes

Comments